Sensibus
Navigation 
Olle Tivenius presenterar gärna Sensibusmetoden vid en hel studiedag för musik-/kulturskolans lärare eller under ett heldagsseminarium vid musiklärarutbildningen. Se sidan Sensibusmetoden.



































Dessa Sensibusmetodens grundantaganden kan användas för att upprätta andra bärande metodiska principer än de som anges nedan till höger, allt utifrån förutsättningar och inriktning av verksamheten. De som anges nedan till höger sådana som för Sensibus faller sig naturliga och självklara i normal ämneskursverksamhet vid kommunal musik- eller kulturskola.



Presentationen av Sensibusmetodens bärande metodiska principer är formulerad med referens till traditionell musikdidaktik. Syftet med detta är att göra presentationen begriplig för dem som är rotade i traditionella tankemönster.

































































Dessa Sensibusmetodens bärande metodiska principer kan användas för att upprätta annan didaktik än den som anges nedan till höger, allt utifrån förutsättningar och inriktning av verksamheten. Den som anges nedan till höger sådana som för Sensibus faller sig som en naturlig och självklar konsekvens av de ovan till höger angivna bärande metodiska principerna.







Man får aldrig glömma det faktum att villkoret för all produktiv inlärning är att det är kul. Det finns ingen motsättning mellan lustfyllt lärande och medveten didaktik. Ofta måste man ändå som lärare kompromissa. Elevens lust måste alltid prioriteras. En god didaktiker ser till att göra alla sina käpphästar tilltalande.
    Planen är beskriven utan hänsyn till alla de ofrånkomliga kompromisser som alltid måste göras, men är utprovad och funnen mycket väl fungerande med såväl framgångsrika musiker som många väl fungerande amatörmusiker som resultat.













Det är till nackdel om instrumentets storlek eller konstruktion ställer sig i vägen för användandet och lärandet. Därför är det en fördel att kunna börja på instrument som är lätta att hålla och blåsa. Det lättaste instrumentet är tin wislte, plåtpipa. Även sopranblockflöjt är jämförelsevis lättillgängligt. Det är däremot ingen fördel om eleven tidigare har lärt sig spela enligt andra metoder. Om man börjar på ett annat instrument förloras ingen tid eftersom kunskaperna i princip är desamma.
 

Sensibusmetoden

Sensibusmetoden är en metod som fungerar bra på alla melidiinstrument. Den bygger på utvecklade och artikulerade musikpedagogiska grundantaganden. Dessa presenteras längst ned på sidan Musikpedagogisk filosofi, under rubriken Sensibus musikpedagogiska filosofi. För den som ansluter sig till dessa grundantaganden är metoden relativt självklar. För den som inte ansluter sig fungerar den bra ändå. Den är lättillgänglig och rolig och behagar eleverna såtillvida att de stannar kvar i undervisningen länge. Nedan presenteras Sensibusmetodens grundantaganden, dess bärande principer och därefter tillämpningen.

Sensibusmetodens grundantaganden
Sensibusmetoden utgår från de artikulationer som anges i avsnittet Sensibus musikpedagogiska filosofi.
Metoden grundar sig på
musikande snarare än musik. Detta innebär inte att de som eftersträvar en hög färdighetsnivå väljer fel. Det är tvärtom så att – eftersom Sensibusmetoden är så genomtänkt och intensivt beaktar det grundläggande – en mycket hög nivå i regel är resultatet.
I och med att metoden utnyttjar de icke verbaliserbara sidorna av lärandet innebär det också en anpassning till människors musikalitet, snarare än till kognition, och talar därmed till alla barn och inte enbart till de som redan är välförsedda med andlig stimulans. I och med att Sensibusmetoden bejakar individens preferenser hellre än traditionens motverkar den bildning av musik som symboliskt kapital och därmed också användning av musik som maktmedel.
Grunden, såväl den demokratiska som musikaliska, för 
Sensibus
metoden är musik som kunskap, kunskap om sig själv
och världen (snarare än om musiken) och förstås även om musiken (!), kunskap som används att relatera till självet och omvärlden.
De filosofiska grundantaganden som utgör Sensibusmetodens metodiska byggstenar är de musikpedagogiska konsekvenser som presenteras under rubriken Filosofiska grundantaganden på sidan Musikpedagogisk filosofi:
    • Barn bör uppmuntras att lära sig spela och sjunga enligt metoder som i första hand tar fasta på musikandet som identitetsskapande funktion.
    • Barn ska lära sig spela för sin egen skull.
    • Barn ska inte tvingas att uppträda.
    • Barn ska uppmuntras att hysa tilltro till sin egen förmåga att med musik kunna berätta något unikt.
    • Barn ska uppmuntras att självständigt kunna handskas med sitt musikaliska lärande.
    • Barn ska uppmuntras till och skolas i improvisation.
    • Barn ska tränas till ett musikaliskt omdöme som utgår från deras egna preferenser.
    • Musikskolan ska ha en gemensam och artikulerad policy för språkbruk och etik som alla solidariskt anammar.
    • Barn ska lära sig spela på gehör innan de utsätts för noter.
    • Barn måste ha någon form av gehörsmässig förberedelse innan spel på instrument.
    • Barn ska tränas i gehörslära (d.v.s. att ur en notbild utläsa hur det låter).
    • Barn ska uppmuntras att självständigt kunna handskas med sitt hantverksmässiga lärande.
    • Barn som uppträder ska göra detta med musik de behärskar.
    • Barn ska behärska varje moment innan de tar sig an ett nytt.
    • Barn ska ha förutsättningar att tillägna sig det instrument de undervisas på.
    • Elever ska uppmuntras att hitta sammanhang för användning av sin musik.

      Sensibusmetodens bärande metodiska principer
      Sensibusmetodens bärande metodiska principer är följande:
      • Läraren undervisar i att lära sig spela (inte i att spela).
      • Man spelar som man sjunger. Skillnaden är i huvudsak att 1) genom instrumentet kommer instrumenttypiska ljud i stället för ord, och 2) röstträningen sköts automatiskt sedan födsel medan instrumentträning tillkommer senare genom att öva.
      • Läraren undervisar i att öva, och att kunna designa sina egna övningar. Det är skillnad på att öva och att spela. Att öva innebär att träna på hur man gör något. Att spela innebär att återge något utifrån hur man vill att det ska låta. Utöver att öva och att spela behövs ett moment för att transformera det man övat till att spela det. Att öva innebär att kunna isolera ett enda speciellt moment, exempelvis en motorisk funktion, utan hänsyn till andra problem.
      • Man spelar alltid i en puls. Allt som sker i kroppen och i musiken sker i denna puls. Pulsen innebär en rörelse och en rörelse innebär balans. Balans är en förutsättning föravspänning. (Avspänning är tillståndet mellan avslappnad och spänd.)
      • För att kunna spela behövs två saker: 1) musiken i huvudet och 2) skalan i fingrarna.
      • Musiken föregår alltid noterna. (Det är lika självklart som att man lär sig tala innan man lär sig läsa.)
      • Noter är en ”bild av musiken” (inte en bruksanvisning).
      • Den mest musikaliska lärstilen är auditivt visuell.
      • Man spelar i en taktart. Exempel på taktarter är tvåtakt eller tretakt. ”Två fjärdedelstakt” eller ”tre fjärdedelstakt” refererar enbart till noter där ordet ”fjärdedelstakt” talar om att det är just fjärdedelsnoter som korresponderar mot pulsslagen. Följaktligen är den adekvata benämningen av ”6/8-takt” tvåtakt med tredelad puls, och av ”7/8-takt” haltande tretakt.
      • Man spelar inte noter. (Således spelar man inte heller exempelvis ”fjärdedelar”.)
      • Man spelar i en tonart.
      • Fasta förtecken är en kod som anger tonart (inte ett bestämt antal ”höjningar” eller ”sänkningar”).
      • Förtecken i noterna betecknar i regel ”tonartsfrämmande” toner.
      • Begreppen ”höjning”, ”sänkning” eller ”återställning” är inte relevanta (för musiken) och används inte. (Ex.: ett fiss är ett fiss och inte ett ”höjt f”.) (Det är exempelvis omöjligt att avgöra om någon sjunger Spanien i Fiss-dur eller i Gess-dur, eller om det är G-dur eller Fississ-dur. Den som sjunger Spanien har ingen känsla av att någon ton är ”höjd” även om det skulle råka vara Fiss-dur.)
      • Det man spelar, det spelar man riktigt bra. Det beror inte på att man är särskilt driven, utan på att man behärskar det, att man är tillräckligt driven. Exempelvis krävs det inte att man kan något mer än Spanien för att spela Spanien riktigt bra.
      • Varje kunskap eller färdighet som föregår en annan ska vara förankrad innan man går vidare med nästa steg. Exempel: om det är svårt att hålla reda på några noters placering i vertikalled så är det ännu svårare att hålla reda på fler.
      • Kunskaper eller färdigheter som tar lång tid att lära in förbereds genom tidiga moment. Exempel: notläsning/-skrivning sker genom tidiga övningar i rytmläsning. (Fungerar inte rytmläsningen, så fungerar det inte heller att läsa hela notbilden.)
      • Utbildningen delas in i nivåer. Varje genomgången nivå manifesterar definierar färdigheter och kunskaper som innebär en viss grad av självständighet och beredskap inför ”musiklivet”, hur än detta ter sig för varje individ.

      Sensibusmetodens didaktik
      Sensibusmetoden är indelad i 5 nivåer. Idén med nivåer är att varje nivå i sig innebär ett mål, efter vars uppnående man kan göra avgörande val, exempelvis att vänta före nästa nivå, att byta instrument, att gå vidare till nästa nivå eller att sluta spela för att eventuellt återuppta det längre fram i livet. Varje nivå förutsätter de föregående. Efter en tillägnad nivå kan man stanna upp och ägna sig åt sådant som eleven klarar med de kunskaper han eller hon har. Nedanstående beskrivningar är den plan som didaktisk erfarenhet av undervisning vid flera musikskolor under många år angivit. Den är en ”idealplan” att fullföljas under optimala omständigheter vars genomförande är helt beroende av de förutsättningar som är unika för varje elev, varje lärare och varje musikskola. Ordningsföljden är underordnad principerna.

      Nivå 1

      Målet för Nivå 1 är att man när som helst senare i livet ska kunna lära sig att spela ett instrument och att självständigt kunna utvecklas.

      Det första steget är att förankra en melodirepertoar. Den består dels av sådana melodier som eleven har i bagaget, dels av allmänna typiska musikskolelåtar. Repertoaren ska innehålla låtar som går att spela på durskalans tre första toner, fyra första o.s.v. och dessutom innehålla durskalan, mollskalan, brutna treklanger och kadenser att sjungas som visor där texten innehåller tonernas funktionsnamn Do, Re, Mi o.s.v.

      Den första lärdomen på instrumentet är att lära durskalans tre första toner. Man håller sig till en enda tonart så länge som det räcker. Man väljer tonart efter hur musikskolans ensembleverksamhet är organiserad. Stråkinstrumenten börjar på en lös sträng, blockflöjt lämpligen på g alternativt f, beroende på samspelsorganisation, och blåsorkesterinstrumenten på klingande f. Fagott måste för det mesta börja på c, och klarinett på bb, men bör så snart som möjligt gå över till f.
          Dessa tre första toner räcker till att spela flera enkla visor. Samtidigt etableras begreppet att öva. Elever som har alla förutsättningar att spela musikaliskt redan från början kan dock med fördel vänta med övningsbegreppet till det behövs. Tonerna benämns inte vid namn, utan som Do, Re och Mi. Under denna tid lärs också ut rytmiska ramsor som senare används inom gehörsläran. Dessa är beskrivna på sidans vänstra sida. Samtidigt ägnas en stor del av tiden med eleven åt improvisation. Denna handlar till stor del om att hitta ramar för vad man spelar.
          Den fjärde tonen används först när de tre första fungerar smidigt. Detta avgörs av att elever spelar med lätthet och med automatik. (Exempelvis känner inte eleven enskilda toner utan repliker, spelar som han eller hon sjunger och går efter hur det ska låta mer än efter hur man ska göra. Den fjärde tonen kan vara skalans inledningston, Ti, eller skalans fjärde ton, Fa. Parallellt med utökningen av tonförrådet lärs begreppen puls, takt, taktart, form och grundton. En kunskap (som man senare får överge) är att alla låtar slutar på sin grundton. Man experimenterar med olika varianter i improvisationen. En ytterligare färdighet att öva är inräkning.
          I takt med att tonförrådet byggs på tillämpas detta. Vid komplexa greppväxlingar lärs eleven att öva. Även komposition är viktigt, men kräver kunskap i gehörslära (här: indelning) för att kunna användas. Man kan med fördel utgå från enkla texter som läses som ramsor som nedtecknas och sedan prövas med olika toner. Färdiga melodier läggs till repertoaren.
          När en hel oktav plus inledningston kan användas är det dags att lära tonernas namn. Principen är att Do, Re, Mi är funktioner (funktionsnamn). Därefter börjar man om i en ny,i kvintcirkeln intilliggande, tonart. Denna gång går det betydligt fortare. Fortfarande används de gamla kända repertoarstyckena. I detta skede införs också läsning av noter i vertikalled. Detta är en mycket ömtålig process. Härvid läses indelningen först så att man kan läsa notbilden som en ramsa. De olika tonerna appliceras på ramsan med funktionsnamnen som ramsans text, tills man läser den som en melodi. Därefter spelas visan på gehör. Med fördel spelas den i båda tonarterna.
          Ännu används inte fasta förtecken. I F-dur finns Bb men inte B(H) och i C-dur finns B(H) men inte Bb. Tonarten bestäms genom sluttonen vilken fortfarande konsekvent är grundtonen. Detta innebär ett problem när sluttonen inte kan bestämmas, exempelvis om den är E eller Eb. Då måste fasta förtecken införas. Varje bestämd uppsättning förtecken betraktas som en kod som talar om vilken tonart som gäller. Exempelvis är fem beförtecken en kod som säger Dess-dur. Ramsor för tonarterna – Giv Dem Alla En Blöt (/Hel) Fisk, respektive Frosten Bestal Esters Aster Dess Gestalt – är användbara och kan tränas på ett tidigt stadium.
          När tre eller fyra durtonarter är etablerade är det dags att tala om hela och halva tonsteg och spela i moll. Den rena mollskalans toner är La, Ti, Do, Re, Mi Fa, So, La. Även här etableras mollskalan som ett musikstycke som läggs till repertoaren. Nu måste läsningen av ”tonartskoderna” justeras så att koden säger vilken ton som är Do. Exempelvis säger tre beförtecken att ess = Do. Detta ger att La, som är grundton i moll, = c. Tonartsbestämningen fungerar så att förtecknen visar på två möjligheter och sluttonen på två och den gemensamma är den aktuella tonarten. Om det exempelvis är fyra beförtecken säger detta att det är antingen Ass-dur eller f-moll. Sluttonen f anger F-dur eller f-moll. Det är således f-moll.
          Ensembletonarterna styr ordningen på de olika tonarternas tillägnande. Dock måste både be- och korstonarter läras. Tonerna är de som de är. Exempelvis är ett f# ett f# och inte någon variant på f. Tillfälliga förtecken benämns inte, och används inte, som höjnings- eller sänkningstecken, utan behövs för att visa att det är en ton som inte hör till tonarten men som är på tillfälligt besök. Återställningstecknet heter visserligen så, men återställer inte något.
      Nivå 2

      Målet för Nivå 2 är att man självständigt ska kunna delta i enklare former av ensemblespel.

      Nivå kan påbörjas när Nivå 1 är tillägnad. Spelet fortsätter med att utöka antalet tonarter. Varje ny tonart etableras grundligt innan nästa påbörjas. Eleven prövar den progressiva gehörsspelsrepertoaren för att avgöra graden av förakring i de nya tonarterna. I detta ingår att spela skalan, brutet Tonikaackord och Dominant-Tonika-kadens samt den rena mollskalan inklusive det brutna Tonikaackordet.
          Den harmoniska mollskalan införs efterhand och ingår därefter i tonartstillägnandet. Tonernas funktionsnamn i den harmoniska mollskalan är La, Ti, Do, Re, Mi, Fa, Si, och La. Även denna etableras som en melodi som läggs till gehörsrepertoaren. Därefter införs korresponderande pentatoniska mollskalor. Dessa kan – med sikte taget på utveckling mot bluesen – med fördel benämnas med tonernas ordningstal: 1, 3, 4, 5, 7 och 1.
          På denna nivå flyttar sig eleven obehindrat mellan tonarterna. Fortfarande styrs valet av tonarter av ensemblesituationen, men både kors- och be-tonarter ska spelas. Utvidgning av tonförrådet ske efter behov, efter ämnesspecifika villkor och elevens förutsättningar. Eventuellt kan exempelvis durskalan spelas grundton-kvint-(vänd) grundton-undre kvint-(vänd) grundton. Det är dock bra att utvidga tonförrådet utan onödiga dröjsmål.
          Improvisationen fördjupas och dess ramar vidgas utifrån elevens förutsättningar. Eleven lär sig att ornamentera, rytmisera och variera kända stycken och inom improvisationen.
          Om det inte gjorts tidigare införs här nyanser, men bara inom ramar som innebär att eleven inte behöver göra våld på sig själv.

      Nivå 3

      Målet för Nivå 3 är att man självständigt ska kunna delta i medelavancerad ensembleverksamhet.

      Nivå 3 kan påbörjas när Nivå 2 är tillägnad. Spelet fortsätter med att utöka antalet tonarter, inklusive alla paralleller.
          Den melodiska mollskalan införs efterhand och ingår därefter i tonartstillägnandet. Tonernas funktionsnamn i den harmoniska mollskalan är La, Ti, Do, Re, Mi, Fi, Si, La, So, Fa, Mi, Re, Do, Ti och La. Även denna etableras som en melodi som läggs till gehörsrepertoaren. Därefter införs korresponderande pentatoniska durskalor, parallella med de pentatoniska mollskalorna.
          På denna nivå flyttar sig eleven obehindrat mellan tonarterna. Fortfarande styrs valet av tonarter av ensemblesituationen, men både kors- och be-tonarter ska spelas. Eleven spelar brutna dominantackord runt kvintcirkeln, med ledton 3-1, inom ramen för tonartsförrådet.
          Tonförrådet fortsätter att utökas enligt ovan.
          Improvisationen fördjupas och dess ramar vidgas utifrån elevens förutsättningar. Improvisation med de pentatoniska skalorna tillämpas med ackompanjemang, live eller förinspelat.
          Eleven tränas i att identifiera problem och att självständigt designa övningar för att lösa dessa. En bärande princip är att det ska aldrig vara svårt att spela (svårighet har en tendens att bita sig fast). Varje övning innebär att göra det svåra lätt och stegen är svårt – lätt – jättelätt – lätt (alltså bara något svårare än jättelätt) – jättelätt – lätt – jättelätt osv. tills problemet är löst. Eleven tillägnas efterhand en repertoar av olika sätt att handskas med övning och problemlösning.

      Nivå 4

      Målet för Nivå 4 är att man självständigt ska kunna delta i vuxenmusiklivet. Eleven är eventuellt redo för högre studier.

      Nivå 4 kan påbörjas när Nivå 3 är tillägnad. Spelet fortsätter med att utöka antalet tonarter till samtliga dur- och molltonarter enligt tidigare mönster. Eleven spelar brutna dominantackord runt hela kvintcirkeln, med ledton 3-1 (1-3-5-7-5-3).
          Bluesskalan i klingande F och Bb etableras och används i bluesspel, i första hand för kännedom, i övrigt att användas och utvecklas efter behag. Överhuvudtaget börjar i denna nivå specialisering utifrån instrumentens traditioner och möjligheter samt elevens preferenser utifrån hans eller hennes musikaliska temperament och omdöme. Läraren bistår – utan att driva alltför hårt – med inspelningar av goda förebilder och lämplig repertoar inom olika stilarter. Eleven uppmuntras till kritisk granskning av traditionen och uppmuntras att vidga ramarna genom nyfikenhet, uppfinningsrikedom och tradition.

      Nivå 5

      Målet för Nivå 5 är att man ska nå maximal färdighet på, och kunskap om, sitt instrument.

      Nivå 5 kan påbörjas när Nivå 4 är tillägnad. Spelet fortsätter med att utöka antalet tonarter till samtliga dur- och molltonarter enligt tidigare mönster. Eleven spelar brutna dominantackord runt hela kvintcirkeln, med ledton 7-3 (3-1-3-5-7) samt 3-1 (1-7-5-3 [fallande sekvens]).
          Samtliga tillgängliga toner tillägnas och utnyttjas, liksom samtliga greppvariationer inklusive oktavflageoletter, oktav+kvintflageoletter, dubbeloktavflageoletter eller vad eljest kan åstadkommas på varje instrument. Förekommande biinstrument prövas. I förekommande fall ska eleven själv kunna justera och tillverka sina rör och justera sina instrument, byta putor m.m.

      Adressen till Sensibus är info@sensibus.se Ansvarig utgivare är Olle Tivenius
      Skapa din egen hemsida med mono.net