Inledning

Eros och upplevelse bildar i detta sammanhang ett begreppspar. De båda ordens traditionella innebörder kommer att refereras och deras exakta innebörder i detta specifika sammanhang kommer att klargöras. Denna essay är ett försök att artikulera en senmodern – eventuellt postmodern – kulturteori. Begreppsparet refererar till Gemeinschaft und Gesellschaft, som Asplund använder orden, och även till Habermas livsvärld och system, varför dessa begreppsapparater kommer att redovisas.

Syftet med denna essay är att med utgångspunkt i Rollo Mays Kärlek och vilja artikulera en allmän kulturteori och att pröva dess förklaringsvärde från olika perspektiv.

Upplevelse är här en faktor som ingår i all mänsklig aktivitet och som ställ mot, och vägs mot, eros. Det vore mer adekvat att använda ordet upplevelsefaktorn, men detta ter sig klumpigt. Ordet diskuteras närmareunder rubriken Upplevelsebegreppet,och anges konsekvent kursiverat.

Säljbarhet har blivit ett etablerat begrepp som tycks vara mer eller mindre allmänt accepterat. Exempelvis värderas kulturprodukter utifrån deras säljbarhet. Detta slår igenom på många nivåer: grundskolor erbjuder profiler med sång, musik- och kulturskolor har allt oftare olika kurser inriktade mot säljbara resultat och symfoniorkestrar används som dragplåster för städer eller regioner. Denna säljbarhet förutsätter en grad av kvalitet som publik är beredda att betala för, vilket i sin tur innebär att kraven på artisterna ökar. Detta leder i sin tur till att människor med säljbara färdigheter inom kultursektorn är mer värda att satsas på än de utan. Detta är problematiskt därför att det går stick i stäv med rådande kulturpolitiska grundtankar.

    Kulturpolitiken å sin sida har också kantrat över åt säljbarhetshållet. Detta kan möjligen förklaras med att kulturprodukter på senare år har visat sig vara säljbara och ha en icke försumbar potential för ekonomiskt tillskott till rikets fromma samtidigt som kulturpolitiken har tappat bort sina ursprungliga syften och mål. Således har ekonomiska teorier i åtminstone någon grad tagit över funktionen som kulturellt styrmedel från kulturteorier. Denna process leder bort från tidigare ideal där demokrati, yttrandefrihet m.m. haft en central plats, vilket verkar ske utan större motstånd eller protester. Det kan finnas anledning att lyfta blicken inför denna utveckling och att fråga sig om den är odelat bra för människorna.

    Upplevelseindustri är ett relativt nytt begrepp. Det har en tämligen tydlig innebörd: någon designar upplevelser som utvecklas och säljs storskaligt. Det handlar exempelvis om resebranschen, om turistnäringen, om naturguidning, om kroppsvård eller om kulturupplevelser. Allt detta går att sälja och att tjäna pengar på. För att maximera vinster används olika mätinstrument vilket också förutsätter produkternas mätbarhet. Det som inte går att mäta går inte heller att sälja. Givet att säljbarheten är det viktigaste i mänsklig aktivitet är rimligen det omätbara i motsvarande grad mindre viktigt. Refererande alla gängse etiska grunder och mänskliga värden är denna utveckling suspekt.

    Denna strid är förvisso inte ny, men för tillfället verkar den pekuniärt betingade sidan ha ett påtagligt övertag. ”Försäljarna” har till sin fördel ekonomiska teorier som effektivt kan användas för att bevisa fördelen med att kommersialisera kulturen. Den andra sidan – vad den nu ska kallas – saknar det vapen som en teoretisk grund utgör för att stötta argument och viljeyttringar. Äldre teorier, som Gemeinschaft und Gesellschaft eller systemets kolonisation av livsvärlden, verkar ha förlorat sin slagkraft. Ändå kan Habermas tyckas mycket träffsäker när han säger att systemets kolonisation av livsvärlden innebär att samhället urholkar sina egna grundvalar.

Fröet till de tankar som lett fram till Eros & upplevelse är Rollo Mays Kärlek och vilja från 1972. Den vänder sig mot i första hand amerikaners i Mays ögon alltför lättsinniga och vidlyftiga sexvanor. Eros och upplevelse är Mays egna begrepp fast i svensk översättning. Kortfattat står eros hos May för den innerliga och uppriktiga kärleken mellan man och kvinna och erfarenhet för den sexuella upplevelsen. Dessa båda måste harmo­niera för en fungerande och värdig kärleksrelation.

    Rollo May anger ingen exakt definition av eros utan ringar in begreppet genom jämförelser med sexualitet i allmän bemärkelse:

 

Vad sexualitet är kan definieras ganska precist i fysiologiska termer: den innebär att kroppsliga spänningar byggs upp för att sedan utlösas. Eros däremot är upplevelsen av de personliga avsikterna och meningen med handlingen. Sexualitet är en rytmisk växling av stimulans och respons, eros är ett tillstånd. Den sexuella njutningen beskrivs av Freud och andra som en reducering av spänning; eros däremot gör att vi inte vill frigöras från spänningen utan i stället hålla den kvar, värmas av den, gärna öka den. Det mål som sexualiteten riktas mot är tillfredsställelse och avslappning, men eros är åtrå, längtan, en ständig vädjan och strävan efter att breda ut sig.

 

Medan sexualiteten behandlas med vetenskaplig kyla talar May om eros som ”han” – som om det handlade om en gudomlighet – och anknyter till antikens myter vilket kan läsas som en ursäkt för att hålla resonemangen på en filosofisk nivå snarare än en vetenskaplig, där eros blir till en metafor för något inom människan, liksom en del av människans sammansatta person.

 

Eros […] använder den mänskliga fantasins vingar och rör sig ovanför alla tekniska knep, struntar i alla böcker om ”hur man gör” och svingar sig upp i högre rymder ovanför våra mekaniska regler. Han föredrar att älska framför att manipulera organ.

 

Det handlar å ena sidan om en fysiskt betingad drift, å den andra om en mer andligt betingad egenskap som lockar snarare än tvingar.

 

Eros är ju den kraft som drar oss till sig. Eros väsen ligger i att vi dras framåt, medan sex skjuter på bakifrån. […] Eros är driften att förenas med det som vi hör ihop med – förening med våra egna möjligheter, förening med andra människor som betyder något för oss i vår värld så att vi i relationen till dem finner vägen att förverkliga oss själva.

 

Dessa utdrag representerar själva upphovet till det som jag nedan ska försöka artikulera till en allmän kulturteori, vilken jag prövar inom alla möjliga områden inom mänsklig kultur, för att pröva dess förklaringsvärde. Mays text går långt djupare än denna och belyser hela fenomenet med intentionaliteten, avsikten och målet – viljan – med det hela. Bandet mellan den teori som presenteras i föreliggande essay, Eros & upplevelse, är egentligen inte mer än att May tillämpning som den presenteras i Kärlek och vilja har gett impulserna och satt igång tankeprocessen.

    På samma sätt som May har fångat upp de båda faktorerna eros och upplevelse har den fransk-amerikanska författaren Julian Green beskrivit kärleken å ena sidan och det mätbara å den andra:

 

Dessa siffror, dessa dimensioner som räcker längre än mänsklig tanke når, är fullkomligt överväl­digande. Finns det over huvud taget något som vi kan klamra oss fast vid? I detta kaos av illusioner, som vi handlöst störtar ned i, finns det bara ett som star kvar som äkta och det är – kärleken. Allt annat är intighet och tomhet. Vi blickar ned i en mörk, ofantlig bakgrund och vi bävar.

 

Green uttrycker sig mer poetiskt och mer dramatiskt än May, men talar faktiskt om exakt samma fenomen. Enligt socialpsykologen Erich Fromm bottnar sökandet efter upplevelser ytterst i att fly från sin ångest.

Begreppsparet Gemeinschaft-Gesellschaft introducerades 1887 av tysken Ferdinand Tönnies. Inom sociologi och etnologi är det ett uttryck för en grundläggande skillnad mellan två olika former av samhällelig samvaro, där gemeinschaft avser en på ömsesidighet uppbyggd naturlig gemenskap, t.ex. inom släkter, byalag eller religiösa trossamfund, medan gesellschaft är en instrumentell och ”artificiell” ordning där människor drar nytta av varandra, t.ex. i ett aktiebolag. De båda formerna står mot varandra; medan gemeinschaft handlar om informell gemenskap mellan människor i en grupp eller ett samhälle är gesellschaft en formellt organiserad enhet, exempelvis bondesamhällets gemenskap mot industrisam­hällets stadskultur”.

    Gesellschaft är således något som delas av gruppens deltagare och som därför kräver en någorlunda homogen grupp. Idag tillhör man ofta ett flertal grupper samtidigt som individerna tvingas till allt fler val. 1880-talets grupper bodde på landet i en tid där elektronisk kommunikation inte var påtänkt och där de flesta sällan rörde sig utanför socken­gränserna. I det perspektivet verkar gesellschaft vara totaldominerande, varför begreppsparet inte längre har något stort förklaringsvärde på samtidsfenomen.

Jürgen Habermas är det namn som i allmänhet direkt förknippas med livsvärlds- och systembegreppen. Begreppsparet livsvärld och systemvärld har vuxit fram ur en kritisk tradition som förknippas med Frankfurtskolan.

    Livsvärlden – på tyska die Lebenswelt – är ett filosofiskt begrepp, som ibland även används inom samhällsvetenskaperna, och avser den förnimbara världen som levs i, i motsats till världen som representation eller analys. Begreppet lanserades av, och förknippas med,fenomenologen Edmund Husserl i Cartesianische Meditationen und Pariser Vorträge (1931), som en respons på Martin Heideggers analys av varande-i-världen (In-der-Welt-Sein) i Sein und Zeit (1927). Begreppet utreddes ytterligare av Jan Patocka, Alfred Schützm Maurice Merleau.Ponty, Jürgen Habermas och andra. I den husserlska betydelsen betecknar livsvärlden den oreducerade verkligheten. Den omgivning som är vår är inte blott summan av tingen omkring oss utan historiskt (teoretiskt) och (extrateoretiskt) kontextuellt konstituerad.

    För Habermas är livsvärlden mer eller mindre omgivningen till kompetenser, handlingar och attityder vilka representeras isubjektets egen kognitiva horisont. Det är den levda verkligheten av informell, kulturbunden förståelse och det gemensamma rummet – samhällets egentliga grundlag. Att rationalisera livsvärlden är ett nyckelbe­grepp i Habermas Theorie des kommunikativen Handelns. Rationell penetrering av livsvärlden av byrokratin, är vad Habermas kallar ”kolonialiseringen av livsvärlden”.

    Social koordination och systematisk reglering uppstår genom gemensamma handlingar, trosuppfattningar, värderingar, och interaktiva strukturer, vilka kan vara institutionellt förankrade. Människan är av nödvändighet i en livsvärld, eftersom individer och interaktioner grundar sig på sedvänja och kulturella traditioner, för att konstruera identiteter och definiera situationer (för förståelse eller underhandlingar), för att samordna handlingar, och skapa social solidaritet. Denna beskrivning associerar ofelbart till begreppet gemenschaft.

    När byråkratin penetrerar livsvärlden kallar Habermas detta för ”systemets kolonisation av livsvärlden”. Senare uttolkare har för symmetrins skull kallat systemet för systemvärlden. Systemvärlden är alltså den formella kulturens representation, d.v.s. marknad, förvaltning och politik. Denna formella kultur styrs av dem som har makt att göra det, politisk eller kommersiell, pekuniärt, kulturellt eller socialt kommersiell makt. Enligt Habermas innebär det att samhället så att säga urholkar sina egna grundvalar. Det är typiskt att det är systemvärlden som koloniserar livsvärlden och att detta inte är reversibelt. En filo­so­fisk imp­likation av detta är att det till slut inte finns någon livsvärld kvar.

    Begreppet systemvärld korresponderar med Gesellschaft. Livsvärd-systemvärld kan – förenklat uttryckt – sägas vara en uppfräschad variant av gemeinschaft-gesellschaft. Det har dock inte förlorat sitt förklaringsvärde, eftersom det faktiskt hela tiden uppstår nya livsvärldar att kolonisera, samtidigt som globaliseringen förändrar systemet.

Rollo Mays erosbegrepp är förvisso hans eget och han ringar in det omsorgsfullt i Kärlek och vilja. I denna essay används begreppet i Mays betydelse som i hög grad an­knyter till det erosbegrepp som den kristna traditionen förvaltar, liksom till antikens mytiska värld. 

Eros

Eros var hos grekerna den såsom en gud tänkta och avbildade personifikationen av kärleken, motsvarande romarnasAmor och Cupido. Hos Homeros förekommer Eros ännu inte, men hos Hesiodos och de orfiska skalderna är han en av de äldsta och mäktigaste gudomligheterna, en son av Chaos, själv all alstrings upphov och därför även den verksamma principen vid världsskapelsen (den s.k. ”kosmogoniske Eros”). Den officiella textboken som hör till Erosutställningen i Rom 2007 inleder med att beskriva eros som ”Entità cosmica primordiale, principio animatoree ordinatore dell’univer­so”, vilket innebär en överordnad kosmisk kraft. Enligt det allmännare föreställningssättet var Eros kärleksgudinnan Afrodites följesven och ofta betecknad såsom hennes son. Som hans far uppges vanligen Ares, men stundom även Zeus, Hermes eller Zefyros, under det att andra versioner av sagan helt och hållet frånkänner honom någon far.
    Eros var kärleksguden, men i likhet med Afrodite var han den lustbetonade kärlekens gud, vilket leder tanken till erotik snarare än till kärlek. Å andra sidan är inte erotikbegreppet helt oproblematiskt. Vanligtvis framställs Eros som en liten bevingad gosse eller som en halvvuxen ytterst vacker yngling. I äldre konst avbildas han vanligen som en bildskön ung man,ofta med en lyra, ibland blomsterprydd. Först senare gjorde han människorna förälskade genom att skjuta pilar i deras hjärtan. Längre fram avbildades hansom barn. Hans romerska namn är Amor, men som barn är han känd som Cupido. I samband med förändringen blir han allt grymmare och i senare skildringar skjuter han sina pilar i blindo.
    De besläktade gudomligheterna Himeros och Pothos (längtan och åtrå) och även Anteros (motkärleken)hör ihop med Eros, men snarast som varande endast sidor av hans eget väsen, och de saknar självständig individualitet. Detta att de olika begreppen längtan, åtrå och motkärlek har egna termer gör i sig Eros mer renodlad som begrepp. Ibland skildras dock Eros, Pothos och Himeros som bröder, och ibland framställs Pot­hos och Himeros som Eros söner.
    Ibland mångfaldigas Eros till ett flertal kärleksgudar eller eroter, i skepnader som möjliggör de mest växlande situationer och företag. I en mera andlig skepnad utgör Eros det bildliga uttrycket för den i människosjälen inneboende längtansfulla dragningen till detgoda och sköna, varvid han spelar en stor roll i den grekiska filosofin, särskilt hos Sokrates och Platon, vars dialog Symposion just ägnas åt Eros natur, och samma tanke framträder även i den allegoriska myten om Eros och Psyche, som finns återgiven av den romerske författaren Lucius Apuleius i hans Metamorfoser.
    Enligt myten var Eros hustru Psyke dotter tillen kung och en veritabel skönhet, vilket gjorde Afrodite avundsjuk. Afrodite sände Eros för att göra Psyke förälskad i någon vanlig dödlig människa. När Eros såg Psyke, blev han själv så betagen av henne och det var ömsesidigt. Eros ville inte visa Psyke sitt ansikte och fick henna att lova att inte försöka sedet. Hon kunde inte stå emot sin nyfikenhet utan smög till Eros bädd på natten,med en oljelampa som belysning. När hon böjde sig över honom för att se bättre, spillde hon en droppe het olja från lampan på honom. Eros lämnade därför Psyke med följd att hon blev förtvivlad och sökte honom över hela jorden. Till slut kom hon till Afrodites palats, och Afrodite lovade att hjälpa henne mot att Psykeskulle stiga ner i underjorden och hämta en flaska med skönhetselixir från Persefone. Psyke gjorde det och fick dropparna, men kunde på tillbakavägen inte låta bli att lukta på elixiret vilket luktade så starkt, att hon sjönk ner och dog. Detta blev dock för mycket för Eros som väckte henne till liv igen, gifte sig med henne och gjorde henne odödlig.
   I den kristna traditionen förekommer eros ibland som en motsats till agape där det då anses besudla det rena kärleksbegreppet, vilket då skulle representeras av agape. Eros utgör tillsammans med agape ett begreppspar i den kristna traditionen. En känd uttolkare av begreppen och skillnaden dem emellan var den lundensiske systematikern Anders Nygren, som i Den kristna kärlekstanken genom tiderna: Eros och Agape framställer begreppen som absoluta motsatser .

Agape

Ordet agape (αγάπη) är grekiskt och förekommer i Nya Testamentet. Agape betyder kärleki innebörden att älska människor omotiverat eller kärlek till, eller från, Gud. I grekiskan finns också andra ord för kärlek, i olika valörer och nyanser. Till skillnad från det grekiska ordet eros, saknar agape sexuell underton. En del fria kristna församlingar har antagit namnet Agape.

Agape står för den rena, förutsättningslösa – eller gudomliga – kärleken, en självutgivande form av kärlek som exempelvis den mellan en mor och hennes barn. Agape står också för Guds kärlek till människor, och för hur människor ska älska såväl Gud som varandra. Den latinska motsvarigheten är caritas; den oegennyttiga kärleken uttryckt i handling.

    Även den erotiska kärleken som hyllas i Höga Visan kallas för agape i den grekiska versionen av Gamla testamentet, och enligt Augustinus är eros den kraft som driver människan till Gud. Det är alltså inte självklart hur de båda begreppen kan särskiljas och definieras.

Mera kärlek

Utöver dessa båda yttringar av kärlek beskriver May ytterligare två, den sexuella, den vi kallar lust eller libido, och philia, vänskap eller syskonkärlek. May menar att ”Varje mänsklig upplevelse av äkta kärlek är en blandning av dessa fyra i växlande proportioner”.

Begreppet upplevelse används allmänt med lite olika innebörder. I denna essay används begreppet upplevelse i innebörden en momentan händelse som på något vis påverkar den som drabbas.

Upplevelse och erfarenhet

Båda orden upplevelse och erfarenhet, vare sig det gäller substantivform eller verbform, översätts till engelskan som experience respektive experience, ett verb, to experience, och ett substantiv, an experience. Det engelska språket gör ingen som helst skillnad mellan att erfara och att uppleva, eller mellan en erfarenhet och en upplevelse.

    Ordet upplevelse används dock i Sverige i åtminstone tre innebörder, dels upplevelse som ett förtydligande av något som faktiskt går att beskriva i text, dels upplevelse som något som drabbar en, som liksom tar sig in under huden och vrider om hjärtat ett eller flera varv, dels som upplevelse använd som omskrivning för att man faktiskt inte vet. Ett exempel på den första innebörden kan vara en vikingaby som man kan besöka för att bättre få en känsla för, och därmed också om, tillvaron i en by under järnåldern. Den andra innebörden skulle kunna vara en konsert som på något sätt griper tag i åhöraren och berikar honom eller henne på ett sätt som inte gick att förutse och som inte heller går att beskriva fullt ut i text. Den tredje innebörden är exempelvis när en lokalpolitiker säger att ”jag upplever att folk känner sig trygga här i Vivalla”, utan att alls ha teckning för det påståendet. De båda första innebörderna är snarlika varandra i det att de båda står för någon form av kunskap. Skillnaden dem emellan är dock tydlig: den första typen av upplevelse går att beskriva i text, medan den andra typen inte kan beskrivas i text. Den första typen går således också att dela människor emellan, vilket inte är lika själklart för den andra typen. Det går förstås – och det är både vanligt och mycket viktigt – att dela upplevelser av den andra typen, men det måste göras gemensamt och det är svårt att kommunicera upplevelsen i någon annan form än upplevelsens egen. Den diffusa och subjektiva beskrivning – upplevelsen som något som drabbar en, som liksom tar sig in under huden och vrider om hjärtat ett eller flera varv –­ är just så diffus och subjektiv för att den inte går att beskriva i text. Det finns också gränsfall, eller åtminstone fall som är svåra att kategorisera. Till exempel tillhandahåller Svenska kammarorkestern, Örebro regelbunden upplevelse av världsklass, och Töres Theorell talar om ”regelbundet återkommande musikupplevelser”, vilket kan verka något slarvigt, men egentligen mest vittnar om ett slentrianmässigt användande av ordet. Ytterligare exempel på användning av ordet upplevelse är när en större elkedja i sin reklam utlovar en ”upplevelse” av ett kylskåp eller när jägare i vargjaktsdebatten anför sin ”naturupplevelse” som skäl till att få jaga.

    I syfte att kartlägga hur ordet upplevelse och dess böjningsformer används inom svensk förvaltning räknades och kategoriserades de 100 första träffarna på ordet på flera svenska kommuners hemsidor. Dessa kommuner valdes utifrån alfabetisk ordning för var och en av de nio kommuntyper som Sveriges Kommuner och Landsting fastställt. Alla tre innebörderna av upplevelse användes. Den i särklass vanligaste innebörden är i den andra betydelsen: en upplevelse är något som drabbar en, som liksom tar sig in under huden och vrider om hjärtat ett eller flera varv. Olika begivenheter som anbefalldes för upplevelse var ofta den lokala blåsorkesterns konsert, en på orten världsberömd poets uppläsning av egna dikter eller estetprogrammets på gymnasieskolan elevutställning. Enligt svenska kommuners hemsidor är således lokala amatörer goda generatorer av upplevelser.  Detta ter sig – med hänvisning till upplevelsens inflation – dock något problematiskt, i synnerhet för den som redan ”upplevt världsklass”. I det följande används ordet i den andra innebörden av upplevelse.

    Erfarenhet som i det engelska språket, och även i andra, är synonymt med upplevelse innebär dock en viktig distinktion gentemot upplevelse, nämligen att det refererar till tidigare erfarenheter liksom till förväntade. Upplevelsen är dock till sin natur inte planerad. Just att upplevelsen används som handelsvara i olika former är en viktig del av det problem som denna essay brottas med.

Upplevelsens inflation

Enligt Hans-Georg Gadamer är upplevelsens natur sådan att man kan ha en upplevelse endast en gång, dvs. vill man uppleva någonting en gång till så måste denna andra – eller tredje, fjärde eller femte – upplevelse vara häftigare, mer hänförande eller mer storslagen än den första. Det ligger i sakens natur att det blir allt svårare att ordna med nya upplevelser, men mot denna bakgrund är det lätt att inse att det finns pengar att tjäna. Exempel är nöjesfält som i ett alltmer accelererande tempo måste förnya attraktionerna. Det fria fallet måste vara allt högre för att alstra en upplevelse, berg och dalbanorna allt brantare och med allt fler loopar osv. Det samma gäller reseindustrin, och turistnäringen. Gemensamt är att det är upplevelsen som ska exploateras. I denna belysning framstår exempelvis kulturarenornas eller musikskolornas utlovade ”kulturupplevelser” som något problematiskt; ”är det verkligen en sådan inflationspotential vi vill ha och förse våra barn och ungdomar med?” kunde vara en fråga för den eftertänksamme kulturpolitikern.

Eros och upplevelse är två viktiga faktorer för människan – i första hand som individ men också som kollektiv. De båda, och samspelet och balansen dem emellan, är avgörande för harmoni och välbefinnande. Eros står för den innerliga kärleken till företeel­ser i tillvaron och upplevelse för upplevelser som förnyar och utvidgar världsbilden. Dessa båda är väsensskilda, men förekommer inom alla områden där signifikant mänsklig aktivitet pågår och blandas lätt ihop. De förekommer inte renodlade, vare sig hos individer eller inom kulturer.

    Signifikanta kvaliteter hos eros är band till sammanhang, omätbarhet och uppriktig kärlek. Upplevelsens signifikanta kvaliteter är frihet från sammanhang, mätbarhet och hänförelse. Mätbarheten gör också upplevelsen säljbar, vilket inte gäller eros.

    Eros har utrymme för upplevelse men upplevelse saknar utrymme för eros. Ett liv – och även en kultur – utan upplevelser utvecklas inte, utan isoleras och saknar förståelse för omvärlden. Ett liv utan eros saknar referens och mening; en kultur utan eros är dekadent och förfaller. Således är eros den grundläggande kvaliteten och upplevelse är ”kryddan” som prövar och vidgar gränserna för eros. Balansen mellan eros och upplevelse är avgörande för det andliga välstånd som är avgörande för värdigt liv och meningsfull kulturell aktivitet.

Nedan prövas Eros & upplevelse-teorin inom olika områden för att undersöka dess förklaringsvärde. Områdena är vitt skilda och allmänna; det är sådana som de flesta människor gör mer eller mindre frekvent. De är nöjesfältets åkattraktioner, sportfiske, geografi, kokkonst samt kärlekslivet. Inom varje område identifieras, i tur och ordning, upplevelse, eros samt eros och upplevelse i balans.

Bergodalbanan

Inför varje ny säsong på nöjesfälten uppdateras åkattraktionerna för att överträffa konkurrenterna och för att göra upplevelserna häftigare. Bergodalbanorna blir allt brantare, går fortare och i alltmer tvära svängar. När det inte längre går att öka på dessa faktorer bygger man bergodalbanan i trä i stället för i metall för att öka på känslan av häftighet. På samma sätt måste fallupplevelser – Uppskjutet eller Fritt fall – överträffa tidigare upplevelse för att locka publik. Detta gäller överhuvudtaget alla sådana upplevelser som bygger på att utmana balansorganen.

    Attraktionerna måste således bli allt häftigare för att generera erfarenheter. Den bergodalbana som inte längre genererar upplevelse lockar inte publiken. upplevelse som fenomen är här alltså inflationskänslig. Typiskt är också att attraktionerna är mätbara – och säljbara.

Skidspåret

Nöjesparkerna vädjar till upplevelse, men inte alls till eros. Även beskedligare nöjen som lekparkens karusell, gunga eller rutschbana riktar sig i grunden bara till upplevelse. Men barn, som kan gunga i timtal, åka karusell förbi gränsen till åksjuka och rutscha ett oändligt antal gånger tycks inte vara lika känsliga för att upplevelsen inte går att förnya utan att överträffas. För barnen stämmer lekparkens åkattraktioner snarare in på eros. Det är alltså kärleken till ”magpirret” – inte upplevelsen av det – som är viktigt. Men det finns utrymme för, och behov av, upplevelse, allt mer med tilltagande ålder.

    Den speciella känslan av ”magpirret” som eros finns exempelvis i skidspårets nedförsbackar. Även om det är samma magpirr varje gång har det sitt givna värde och är nog utan att behöva förstärkas. Det hör också ihop med skidåkandets andra kvaliteter, naturen, frisksportandet och kärleken till själva sammanhanget. Och det är inte särskilt intressant hur långt man åkt.

Gungparken

På ett nöjesfält är åkattraktionerna avsedda enbart för upplevelser och det vore väl långsökt att försöka fånga erospotentialen i dessa. I det invanda skidspåret hemmavid innebär backarna ingen upplevelse. Upplevelsen består då i utmanande avvikelser från det invanda. Den morfar eller farmor som tar sitt barnbarn till gungparken kan tillföra upplevelse genom motsvarande avvikelser – om inte annat för sin egen skull. Men det är inte säkert att det uppskattas av barnet som kanske har ytterst modest behov av upplevelse. 

    I gungparken ser vi tydligt att eros och upplevelse inte är självständiga. Tvärtom är det uppenbart hur nära de står varandra, vilket också visar på svårigheten att studera dem separat.

Storgäddan

Sportfisketidskrifter handlar till stor del om upplevelse av det häftiga och storslagna. Vanliga titlar på artiklar är av typen Så tar du sommarens storgädda eller Här hittar du jättegösen. Artiklarna ställer in läsaren på att man måste fånga storgäddan eller jättegösen för att fisket ska vara värt något. En fisketur utan fisk eller med bara mindre fiskar är misslyckad. Den som en gång brottats med en tiokilosgädda får ingen ny upplevelse av en halvkilosgädda. För att få en ny upplevelse måste man överträffa sitt gamla rekord. För den som fångat en tiokilosgädda innebär en femkilos ingen triumf. Den som på sin första fisketur landat en tjugokilosgädda bör byta inriktning på sitt fiske för att kunna få ny upplevelse. Upplevelsen inom sportfisket innebär ofelbart inflati­on. När gränserna är uppnådda finns ingen mening med sysslan kvar. Det blir uppenbart när man blir arg på fiskarna för att det är för små.

”Det är skönt att slippa rensa …”

För de flesta fritidsfiskare slutar oftast fisketurerna utan fisk. Ändå uppskattas fiske­turen och beskrivs som vederkvickande. Att genomföra samma gamla fiskerunda vid samma tid och på samma sätt som vanligt utan större variation kan kännas som absolut tillräckligt. Att komma hem med fångst är en bonus och tillvaron fulländas av att själv kunna tillaga en delikat måltid av fångsten.

    Eros i fisket består i kärleken till aktiviteten och miljön, till båten och naturen, till fiskekamraten och maten, eller till avskildhetens möjligheter.

Vem vet när det smäller på?

Att fiska år ut och år in utan att någonsin fånga någon fisk får naturligtvis den mest hängivne sportfiskare att så småningom tappa modet; i fiskets natur ligger ofrånkomligen att man i grunden är ute efter att fånga fisk. Att inte erkänna det vore för de flesta ett självbedrägeri. Men för de flesta räcker ett nytt personligt rekord väldigt länge. Storgäddan eller jättegösen innebär en impuls som ger ny entusiasm för lång tid framåt och kompenserar många fångstlösa fiskeurer. Och om behållningen i första hand inte räknas i uppdragna kilon, utan i stunder i harmoni med naturen och sina tankar är de flesta fisketurer lyckade. Med en extraordinär fångst får fisketuren en extra dimension som dock inte kräver upprepning. Nästa fisketur är lika skön även om inte upplevelsen överträffas. När upplevelsen inte är det primära målet blir den till desto större glädje när den inträffar.

    Till skillnad från föregående exempel, om nöjesfältets åkattraktioner är det här betydligt lättare att separera eros och upplevelse.

Shangri-La

Researrangörer lockar sina kunder med allt mer avlägsna och exotiska resmål, allt blåare hav och allt högre berg med allt längre utsikter. Upplevelsen måste överträffas av något häftigare för att locka kunder.

    Just inom detta område är det lätt att drabbas av ” upplevelsetristess” redan innan man upptäckt att upplevelserna börjar tryta. Känslan av ”jaha, nu har jag sett det här också, det var väl fint, vad ska vi göra nu?” känner nog många igen. I denna belysning är det lätt att förstå uttrycket ”borta bra men hemma bäst”.

Den vackraste platsen på jorden

De visor som berättar att hembygden – oavsett vilken eller var någonstans den är belägen –­ är den skönaste plats på jorden. Hembygdsföreningar visar upp sin triviala historia och vårdar alldagliga minnen som om de vore märkvärdiga. Allt detta fantastiska till trots är hembygden osäljbar. Ingen betalar ett nickel för att bli upplyst om att man i Ugglavi redan på 1930-talet hade en bensindriven traktor. 

Borta bra men hemma bäst

Att njuta av sin hembygd, dess historia och vara lycklig över att ha och höra ihop med en sådan är en lycka stor nog för många. Släktforskning är ett typiskt utslag av eros och upplevelse i balans. Rötterna är intressanta och upplevelser gör dem ännu mer intressanta. Upplevelserna leder ut i världen och knyter ihop orter i skilda världsdelar med varandra.

    En resa med andra syften än upplevelse har ett stort utrymme för upplevelse och upplevelsen blir då en värdefull bonus, men en resa som söker upplevelsen har alla utsikter att bli en besvikelse. 

”Det här var gott”

”Det här var gott” konstaterar man ofta redan efter andra tuggan. I imperfekt, precis som om det inte längre är gott. Detta beror på att upplevelsen är avklarad efter andra tuggan; den tredje innebär inte längre någon upplevelse. Det är fortfarande lika gott men inte längre en upplevelse som överträffar den föregående. Den som besöker bästa lyxrestaurangen och får en stor upplevelse och nästa dag bjuder frun för att hon ska få samma upplevelse får själv ingen ny upplevelse. Det blir inte ens samma upplevelse eftersom en upplevelse med nödvändighet måste överträffas för att innebära en ny upplevelse.

Mammas köttbullar

Mammas köttbullar är den absolut mest älskade maträtten, oavsett vilken mamma som tillagat dem – så länge det är ens egen mamma. Detta är ett ovedersägligt faktum. En analys av mammas köttbullar kommer dock raskt att övergå från själva den renodlade smakfaktorn till en eros-faktor som inbegriper så väldigt mycket mer än köttbullarna att dessa kommer att förpassas till bakgrunden. Upplevelsen har inget som helst utrymme; den är avklarad för länge sedan. Alla vet hur mammas köttbullar smakar och ingen vill att de ska smaka annorlunda. Eros-faktorns ingredienser är köket och dess atmosfär, mamma och familjen, den välkända doften och smaken av köttbullarna och tillbehören. Till detta kommer dessutom alla associationer, doften av mamma, doften av hemmet och annat men framför allt kärleken till alltihopa. Här står eros i hög grad för bekräftelse av det egna.

    Nu när upplevelsen är förskjuten till bakgrunden hör smaken till eros. Överhuvudtaget har eros i det här fallet inte så stort utrymme för upplevelse.

Violas ”recept”

Violas recept är att inte använda recept. I stället hyllar hon Kajsa Vargs devis man tager vad man haver. Eftersom kylskåpet alltid innehåller olika saker blir det ständigt nya maträtter. Viola lägger inte särskilt på minnet vad hon använde för ingredienser eller i vilka proportioner, men hon har en väl utvecklad kunskap och känsla för matlagning och fortsätter att utvecklas. Detta innebär å ena sidan att man slipper att äta samma mat en gång till, och å andra sidan att men aldrig mer får smaka den. Den stora poängen härvid är vetskapen att ”jag kommer aldrig mer att få uppleva detta underbara”. Det kan låta ledsamt men det styr bort från den besvikelse som ofrånkomligt infinner sig när man försöker provocera fram en gammal upplevelse.

    Detta är just en mycket stark poäng eftersom den så tydligt belyser vikten av balans mellan eros och upplevelse, och även hur man medvetet kan – och bör – sträva efter utrymme för båda.

Detta sista exempel är det allra tydligaste och förmodligen också det som bäst fångar upp de båda begreppen eros och upplevelse. Den som vill få en fylligare, mer nyanserad och mer problematiserad bild anbefalles läsning av Mays Kärlek och vilja vilken och är själva upprinnelsen till denna essay.

Kokain och Viagra

Pornografiska alster i olika form representerar människors sexuella preferenser. Det vanliga blir allt mindre intressant, till förmån för det spektakulära. Vad vore det att visa upp – och att tjäna pengar på – vanliga gifta par som på olika sätt är kärleksfulla mot varandra? Det finns ohyggliga mängder pengar att tjäna på att exploatera människors dolda begär, och det hänger samman med att luckra upp tabun kring det sexuella. För att inte hämmas av emotionella band frigör man det fysiska från det emotionella och skapar en attityd som klarar sig bäst utan känslor. Sexindustrin tillhandahåller enbart upplevelser. När dessa upplevelser blivit vardag utgör de inte längre upplevelse och förlorar därmed sin attraktionskraft och sin kommersiella potential. Därför måste pornografin hela tiden utvecklas och hela tiden bli allt häftigare och allt mer spektakulär. Ofrånkomligen går utvecklingen mot allt mer silikon, allt mer utdragna och högljudda orgasmer, allt större grupper i gruppsexlekarna, med allt fler kön, hudfärger och läggningar representerade och så vidare.

    Inom etablerade parförhållanden som söker inspiration av pornografin blir känslan av tillkortakommande påtaglig; det är för de flesta svårt att leva upp till sexatleternas akrobatik och kroppar liksom att mobilisera en motsvarande vänkrets. Lösningen heter kokain, Viagra och silikon. För dem som riktigt vill leva ut finns klubbar för likasinnade, singel eller par.

    Sexhandel omsätter ofantliga summor, men genererar också ett ohyggligt lidande för många, allra mest för dem som utnyttjas för att utföra sexuella tjänster, men också för alla de människor som drabbas av upplevelsens inflation, som hela tiden måste delta i jakten på de allt häftigare upplevelserna för att tillgodose sina egna, sina partners och deras gemensamma behov.

    Kärlekslös sex är vanskligt.

… i nöd och lust …

I ett parförhållande finns förhoppningsvis en ömsesidig innerlig och uppriktig kärlek. Rent teoretiskt kan eros vara skild från sexuell kärlek, agape och philia, d.v.s renodlad eros. Som vi ovan hört Rollo May hävda är ”[v]arje mänsklig upplevelse av äkta kärlek […] en blandning av dessa fyra i växlande proportioner”, vilket vi inte ska glömma bort, men som vi för ögonblicket ska försöka bortse ifrån. Här framträder ett problem: eros utan varje form av fysisk aspekt blir snarast detsamma som philia. Om eros ska vara ett meningsfullt begrepp måste vi således beakta Mays aspekt. Här kan vi se hur eros faktiskt behöver en liten impuls av sexuell kärlek. I förhållanden där den sexuella kärlekens mest uppenbarliga manifestation, sexet, av någon anledning inte är möjlig, finns ändå alltid något annat fysiskt som representerar sexet. Oavsett graden av, eller formen på, sexet eller dess representation finns det alltid eller åtminstone nästan alltid en tvåsamhet som utgör ett påtagligt band som inte bör brytas. Detta band utgör den tydliga ramen för eros inom kärlekslivet, och även en avgränsning mot philia vilken inte är knuten till någon tvåsamhet.

    Att älska någon är svårt och det är svårt att veta att man verkligen älskar någon; att överhuvudtaget veta vad det egentligen innebär att älska någon eller att veta vad det egentligen är som man älskar. Det är mycket grannlaga frågor och den som tar för sig att avge ett svar kan nog verka pretentiös. Just det mystiska och outgrundliga i kärlekens natur gör den lockande att utforska – men förlänar den samtidigt potential för att utöva makt över medmänniskor. Detta anvisar en viss försiktighet när det gäller att alltför okritiskt ta till sig olika kärleksbudskap. De välkända händelserna i Knutby är ett övertydligt exempel på hur man kan utnyttja kärleksbegreppen för att förmå människor att begå extrema handlingar som knappast kan anses vara kärleksfulla. Men låt oss i alla fall försöka att försiktigt ringa in vad eros kan vara inom kärlekslivet.

    I det att två personer ingår ett äktenskap anses de ofta i någon mening bli ett. Detta kan – med eller utan förankring i någon religiös tro – betraktas som en fungerande metafor. Även om härledningen har kommit bort under århundraden så fungerar den. Den innebär att jag inte bara älskar någon, jag låter också någon annan älska mig. För att detta ska fungera måste jag kunna ta emot denna kärlek, vilket i sin tur innebär att jag måste tycka att jag förtjänar denna kärlek. Alltså måste jag älska mig själv för att kunna älska min älskling. Detta förutsätter också en ömsesidighet. Ömsesidigheten är svår eftersom den förutsätter hög grad av tillit både till mig själv och till min älskling. Tillägnandet av denna tillit innebär en process som pågår under lång tid. Denna process är gemensam och kan bara pågå i gemensamhet. Det finns inte utrymme för fler än två i denna process. Det är inte heller säkert att den leder ända fram (var nu det kan vara) eller att den överhuvudtaget leder någonstans. Även när processen inte leder så långt kan den vara meningsfull. Det kan exempelvis handla om att försöka hålla ihop när det är besvärligt eller om att vilja förstå varandras behov. Denna process behöver en drivkraft. Måhända är eros denna drivkraft.

    När två personer kommer varandra så nära att de kan omnämnas som ett är det också naturligt att de inte känner blygsel för varandra, att de är uppriktiga och förlåtande mot varandra, och att har omsorg om varandra. Den tydligaste manifestationen av detta är kärlekens fysiska sida. Denna sida är ofrånkomligen förbunden med den innerliga kärleken och en del av eros. Därmed kan sexet sägas vara själva manifestationen av kärleken och eros. Den fysiska kärleken kan vara mycket behaglig. Som ren erfarenhet kan den vara nog så stimulerande – åtminstone för stunden. Men som vana ack så fattig eftersom den saknar den viktigaste ingrediensen: kärlek, d.v.s. eros. Eros däremot har ett stort utrymme för upplevelser. Upplevelse står inte på något vis i konflikt med eros. Det är när själva syftet med sex är att få upplevelse som det blir fattigt. Men när sexet enbart är manifestationen av eros finns allt utrymme för upplevelser. På det viset förnyas och utvecklas kärlekslivet produktivt och kravlöst i närvaro av eros.

”Oj!”

Föregående text i detta exempel visar med all tydlighet hur eros och upplevelse i samspel berikar varandra, och inte ska skiljas. Här framträder också allra tydligast de mest renodlade manifestationerna av eros respektive upplevelse. Detta exempel uppenbarar också med all tydlighet hur eros har utrymme för upplevelse – och hur upplevelsen saknar utrymme för eros. Det visar också hur eros klarar sig bra med relativt små och sporadiska impulser av upplevelse – och även hur upplevelse, i sin mest renodlade form, kan sky, och bli störd av, eros. 

    Denna tydlighet i kombination med tabubeläggningen av, och moraliserandet kring, kärlekslivets fysiska sida öppnar för möjligheten att praktisera balansförhållandet mellan eros och upplevelse på andra områden som i likhet med kärlekslivet har en central plats i vår kultur. Exemplet visar hur frånvaron av eros framtvingar prostitution, d.v.s. yrkesmässigt kärleksutövande – och även omvänt eftersom eros inte går att mäta och därmed inte heller att sälja. Så väcks frågan i vilken grad förekommer prostitution inom andra delar av vår kultur? Och om så: Är detta av ondo eller av godo? Och hur kan då Eros & upplevelse peka ut rimliga förhållningssätt till detta?

Samtliga exempel visar hur eros och upplevelse samspelar. Det gemensamma är att upplevelse saknar utrymme för eros, medan eros har utrymme för upplevelse. Detta förekommer dock i varierande grad i de olika exemplen. Genomgående är också att när man söker upplevelsen finns en stor potential för besvikelse, men när man utgår från eros kommer upplevelsen som en bonus – till desto större glädje.

    I samtliga exempel framstår upplevelse som mätbar och eros som omätbar. Detta framgår olika tydligt i de olika exemplen. Inom kokkonsten är det något svårare att fånga upplevelsen. Likaså visar alla exemplen tydligt hur upplevelse är säljbart och hur eros är osäljbart.

    De olika exemplen bekräftar också vikten av balans mellan eros och upplevelse och att båda behövs. Detta kan vara viktigt att betona, eftersom texten – ofrånkomligen – drar i riktningen att eros skulle vara någonting ädlare, medan upplevelse kan kännas som mindre ”etiskt korrekt”.