Musik som berättelse
Man kan utan större problem säga att i åtminstone någon mening är musik ett språk. Detta, belyst av Gareth Stedman Jones devis att ”Medvetandet kan inte få kontakt med erfarenheten annat än genom ett bestämt språks ingripande, något som strukturerar förståelsen av erfarenheten” (Burke, Peter (2007). Vad är kulturhistoria? Stockholm: Symposium [91]), anger att musik har potential att medvetandegöra erfarenheter. Erfarenheter är således dunkla tills de filtrerats genom ett språk, och därmed transformeras till en berättelse. Talade och skrivna språk är någorlunda tydliga och kommunicerar i huvudsak det tänkta och genom tankeverksamhet uttänkta, medan musiken snarare kommunicerar känslor och sådant som det skrivna, talade eller tänkta inte kan handskas med. (Detta kan visserligen ifrågasättas, men man kommer inte ifrån att det finns ett gränsland mellan tankens och känslans världar där de är svåra att särskilja, varför det inte heller går att vederlägga synen att musiken är ett språk. Dessutom är inte heller det talade språket någonsin opåverkat av det känslomässiga.) Erfarenheter är aldrig rent kognitiva utan alltid tillblivna i ett tillstånd som i någon mening kan sägas vara känslomässigt. Musik är alltså ett verktyg för att medvetandet ska kunna få kontakt med erfarenheten. Således kan man säga att musik innebär en berättelse. (Det omvända, att försöka översätta eller förklara musiken till skrivet språk är att förse musiken med ett program där upphovsmannen talar om vad musiken har för innebörd; alltså programmusik i begreppets vidaste innebörd, innefattande bl.a. all musik med titel eller text.)
Ovanstående anger som en filosofisk utgångspunkt att musik är berättelse och att musicerande är berättande. Detta anger riktningen för några viktiga musikpedagogiska aspekter.
Med metaforen musik som språk är det rimligt att tänka sig att musiken tillägnas ungefär som man
tillägnar sig ett språk, d.v.s. att det börjar med lyssnande, fortsätter med
härmande, sedan som uttryck för den egna viljan. Att lära sig hantera rösten
eller instrumentet är en utdragen process, vars utveckling sker parallellt med
utvecklingen av det omdöme som krävs för att fatta beslut om vad som ska
berättas, hur det ska berättas och för vem det ska berättas.
Yttrandefrihet innebär att alla har rätt till sin egen berättelse. Om musik innebär att berätta – vare sig berättelsen berättas enbart för berättaren själv eller för publik – så omfattar yttrandefriheten rimligen också musiken och tillerkänner alla rätten till sitt eget berättande. En aspekt av detta är frågan om vad slags berättelse man under yttrandefrihetens beskydd kan/vill/bör berätta. Är det ens egen berättelse eller är det någon annans?
Identitetsskapandet