Vem vill vara stolle?
I varje socialt sammanhang finns ett spektrum av förhållningssätt. Det finns i regel en mainstream till vilken de flesta – implicit eller explicit – bekänner sig och det finns de som ligger en bit utanför mainstream. Att vara ensam om ett förhållningssätt är i regel svårare än att delta i mainstream eftersom man sticker ut på ett sätt som med automatik ifrågasätter mainstream. Om mainstream är underförstådd, outtalad och tagen för given är den inte heller artikulerad och inte produktiv som utgångspunkt för diskussioner. Ju mindre tydlig mainstream är, desto svårare är den att förhålla sig till på ett kritiskt sätt. Därmed framstår den som kritiserar en diffus mainstream som stolle. Det finns de som vill kritisera mainstream. Detta sker då till priset av att riskera att bli betraktad som stolle. Däri uppstår frågan ”vem vill vara stolle?”. Med hänvisning till ordets negativa laddning och innebörd kan man enkelt konstatera att ingen egentligen vill vara stolle. Den som ändå öppet framhärdar i kritik mot mainstream iklär sig också rollen som stolle.
Personer som vill kritisera mainstream men som inte vill vara stolle har anledning att vara tacksamma mot någon annan som frivilligt tar på sig stolleskapet för samma sak, eftersom kritiken framförs, men utan att man själv behöver vara stolle. Därför finns det ofta bara en stolle per arbetsplats eller vilket kollektiv det handlar om. Stollens ensamhet förstärker dessutom stollestatusen och dämpar därmed kraften i stollens kritik. Det verkar inte finnas någon solidaritet inom stolleskrået. Detta kan bero på att man kan göra stora sociala vinster på att utåt sett ta avstånd från stollen, även om man i sitt hjärta håller med stollen. Det är dessutom inte alls säkert att man förstår stollens kritik. Kritik mot det otydliga blir självt otydlig eftersom den inte möter något motstånd att pröva och utveckla sin retorik mot.
Det kan således ibland tyckas som att mainstream i någon mening bygger på att den står för diffusa förhållningssätt. En ytterligare poäng med den ickeartikulerade hållningen är att det är lätt att delta i den eftersom man inte behöver ta ställning i sådana detaljfrågor som inte är artikulerade, utan bara ”hålla med i allmänhet”, vilket demonstreras och manifesteras med subtila och språklösa signaler.
Vem är stolle?
Typiskt för stollen är att han eller hon är ensam, eftersom han eller hon dels har svårt att vinna sympatier för sina stollerier, dels framstår som stolle och ingen annan orkar eller vill dela stollens börda. När stollen av någon anledning försvinner faller stollerollen på den står näst på tur. Således finns det oftast åtminstone en stolle på en arbetsplats eller i ett kollegium.
Stolleskapet är alltid relaterat till mainstream. Det finns förvisso stollar som är stollar just för att de är ”stolliga på riktigt” men de flesta stollar är stollar just för att de har genomskådat grundläggande brister i det de uppfattar som mainstream. Dessa har någon sorts analytisk och kritisk förmåga och en förmåga att se bakom och bortom mainstream som objektivt sett borde förläna dem något mera avundsvärt epitet.
Det finns dock offentliga stollar, stollar som tagit till sin livsuppgift att föra fram de kritiska frågorna. Den offentlige stollen har modet att publicera eller marknadsföra sina stollerier så att de blir synligaför såväl mainstream som ”anonyma lokalstollar”. Dessa offentliga stollar är förvisso lika oemotsagda som lokalstollarna, men framhärdar med en artikulerad retorik som på ena eller andra sättet sätter något spår, och har därmed åtminstone någon utdelning av sitt stolleskap. Den offentlige stollens viktigaste uppgift är dock att artikulera den kritik som lokalstollarna inte förmår formulera. Detta visar sig i bl.a. det bejakande som den offentlige stollen på olika sätt får från lokalstollarna.
Den offentliga stollen roll är mycket viktig för det är där den nödvändiga kritiken får sin substans och näring.
Stolleskapet är som sagt tungt att bära och det kräver viss mental
styrka. Det underlättas dock av att man som stolle kan visa upp kvalitéer som
inte är relaterade till stollerierna. Om förhållandet är det omvända, att man
är misslyckad även i övrigt, ses detta bara som en intäkt för det berättigade i
att betrakta och behandla stollen som en stolle. Det förekommer att stollar
provoceras till ytterligheter och att de därigenom ytterligare förstärker sitt
stolleskap. En del stollar utvecklar en ”sadoblasfemisk” retorik som egentligen
går långt utöver vad de faktiskt vill framföra. Detta gynnar sällan deras sak.
Musikpedagogikens stollar
Det musikpedagogiska fältets värden och värderingar är i extremt hög grad för givet tagna. Sådana för givet tagna värderingar är med automatik kritikkänsliga. Eftersom värdena sällan är artikulerade är de svåra att försvara. När man ”vet” att något är rätt, men inte kan förklara det verbalt på ett övertygande sätt ligger det nära till hands att kritik känns kränkande och att uppleva den som kritiserar som en fiende. Således finns det starka skäl att motarbeta kritiker. Ett sätt är att framställa och behandla dem som stollar. Eftersom musikpedagogikens mainstream inte är artikulerad är det överhuvudtaget svårt att veta vad den egentligen rymmer. Likaledes är det vanskligt att avgöra om kritik verkligen är kritisk; om allt är bra, varför ska man då diskutera? och omvänt: varje ansats till diskussion är en antydan på att något är fel och således ett angrepp. Det räcker således med att ha synpunkter för att framstå som en stolle.
Vissa värden är dock artikulerade. Driven musikalisk färdighet förlänar pondus även inom musikpedagogiken. Detta gäller den dolda agenda som är grunden för de mål som gäller för verksamheten, oavsett hur uppdragsgivarna har formulerat sina mål. Därmed anses också de musiklärare som lever upp till den dolda agendans mål vara pedagogiskt skickliga och förtjänta av den pondus som behövs för att vara tongivande inom kollegiet.
Johann Huizinga förklarar stollefenomenet med sin lekteori (60f) där stollen är spelfördärvaren som stör spelet genom att ifrågasätta spelreglerna.
Pierre Bourdieu förklarar det med sin fältteori, där det helt enkelt handlar om att bevaka sitt kulturella kapital från devalvering, vilket är just vad stollen hotar att göra (Broady: 169).
Paul Tillichs förklaring är att stollen framkallar ångest för meningslöshet, vilket man skyddar sig mot genom utfrysning och genom att ty sig till likasinnade (51ff). Alla treförklaringarna harmonierar väl och kompletterar och förstärker varandra, vilket förklaras i Tivenius
En enstämmig kanon: 38.